göra vi på fullt allvar. Kom i Salle Molière i afton. Där skall ni få höra fosterlandsvänner. Jag är fri från vakten i eftermiddag och i kväll går jag till Salle Molière och håller tal. Det är vår bästa klubb.»
»Hvad! håller ni tal, fader Moreau?»
»Visst håller jag tal. Det har jag gjort många gånger i klubben i Passage Joffroy, men der var bara aristos ..., fy, så otäckt! Nu går jag i Salle Molière. Där får jag röka min pipa i fred för rojalister och där fins det bara rena republikaner i nationalgardesuniform. Dit skall ni gå medborgare.»
»Vi få väl se», sade jag och tog afsked af fader Moreau samt ville af gammal vana gå närmaste vägen ut till Rue d’Assas.
»Håll, medborgare!» skrek Moreau och fattade min arm. »Inte får ni gå åt den där sidan. Ingen får komma krutmagasinet närmare än på femtio steg.»
»Det är således ett krutmagasin, det där huset?»
»Naturligtvis! Hvad skulle det annars vara? Hela sektionen omkring Luxenbourg har här sitt krutförråd. Det är därför jag går på vakt här ... Åh, vi ska’ nog ta oss i akt att rojalisterna inte göra med det här magasinet som med knallhattsfabriken i Avenue Rapp, den de sprängde i luften.»
