På sista bataljdagen stod jag på Grèveplatsen och skådade, huru lågorna slogo upp ur askan och stenhögarna i det nedbrända Hôtel de Ville. Det var en vacker pingstdagsmorgon. Striden var nära utkämpad — för den gången, för lång tid. Jag hade nyss förut sett, huru man i den lilla trädgården omkring Tour Saint-Jacques gräfde ned lik efter i striden fallna eller af regeringstrupperna skjutna kommunarder.
Förbi mig fördes en flock fångar. Jag gaf ej mycket akt på dem, ty jag hade under de senare dagarna sett tusental, ja tiotusental. Då jag tämligen likgiltigt kastade blicken öfver de djupa leden, såg jag, som vanligt, unga, kraftiga män, gamla gubbar, unga och gamla kvinnor, pojkar, till och med små barn. Somliga sågo djärfva ut, gingo med högburet hufvud och kastade trotsiga blickar omkring sig; andra vandrade med tunga steg och sänkt hufvud; några kvinnor gräto, andra hånskrattade; ett par pojkar räckte ut tungan åt åskådarne; de flesta voro smutsiga, trasiga, svärtade af krutrök, så som man måste se ut, då man kommer från en förtviflad strid, en strid för, såsom man förestält sig, ett nytt samhälle.
Midt i högen tyckte jag mig upptäcka fader Moreau, men det var blott för ett ögonblick och jag vet icke om jag såg rätt. I nästa ögonblick föstes fångarne in i kasernen Lobau. De stora
