blickar, smålog åter och höjde sitt glas, nickade åt honom och läpjade på champagnen.
»Oemotståndlig!» tänkte Elof.
Hvad han tänkte återspeglades kanske i hans ögon, ty Alina återtog sitt allvar. Hon höjde å nyo sitt glas, såg på sin granne med en blick, som i alt sitt allvarsamma uttryck var kanske ännu mera förtrollande, och hviskade:
»För konsten!»
Det låg glöd och lidelse i dessa ord. Elof kände sina sinnen omtöcknas.
»Tänk er, sjuttifem öre aln, dubbel bredd!» skar en gäll stämma genom det glada sorlet.
»Bismarck tar sig vatten öfver hufvudet.»
»Kronbergs Kleopatra påminner om ...»
»Nog kunde direktionen ta upp ...»
»Hvad säger du om Pettersson? Han har nu fått tre roller å rad och jag inte en enda på hela den tiden. Och Andersson se’n, som spelar i hvar enda ny pjes! Är det kamratlikt, det?»
»Usch, hvad Alma Stark är klen i Vildgåsen!»
»Stor bal hos Strömbäcks om lördag ...»
»Bal ... Supé ... Idel nya roller ... Söndagsnisse ... Beskow ... Nyfors lefver ... Futtiga flitpengar ... Vi ska’ på middag ... Rollen är på femti ark ... Tre rum och kök.» Alla pratade på en gång, skämt och allvar huller om buller, konst och ekonomi. Högtidliga
