»Snälla doktorn, skaffa mig en roll!» bad ännu på morgonstunden den förhoppningsfulla eleven.
Ändtligen bröt man upp.
Det föll sig helt naturligt, att Elof skulle följa Alina till vagnen. En flyktig handtryckning, en nick, ett litet leende, det var hennes nästan kamratlika afskedstagande af bordsgrannen. Så rullade vagnen bort. Elof stod och stirrade efter den. En skådespelare, med hvilken han nyss förut druckit brorskål, kom och slog honom på skuldran samt menade, att de två skulle göra ett slag på Skeppsholmsbron.
Skådespelaren hade kanske druckit något för mycket, ty han pratade hit och dit. Elof visade sig länge ointresserad af hans prat. En fråga brann på hans läppar, men kom ej fram. Efter många misslyckade försök och många omvägar lyckades han slutligen föra samtalet på Alina Frank. Han ville veta något närmare om henne, i synnerhet om hon stode i något kärleksförhållande till Albin Berg.
»Kärlek!» utropade skådespelaren. »Hm! Nej, min bror, ännu aldrig har man misstänkt Alina Frank för något ditåt.»
Elof fick i hast en känsla af att morgonluften vore riktigt välgörande. Och hvad Stockholm vore vackert så här dags! Han erfor ett oemotståndligt behof af att omfamna sin nye vän,
