III.
»I kväll går jag hem, det är så vackert
väder», sade Alina Frank till Elof Bäck på en
stor supé hos grosshandlar Adamson. »Vill ni
följa mig ett stycke på vägen?»
Om han ville! Han kunde nu knapt erinra sig den tid, då han fruktade att sammanträffa med henne, och likväl hade ej mer än några veckor förflutit sedan han gjort hennes bekantskap.
Nu sökte han ständigt komma i hennes närhet. För att få ökadt tillfälle därtill hade han låtit föreställa sig hos flere af de familjer, som satte en ära i att se fröken Frank hos sig och där hon alltid var den mest firade gästen, den som ständigt omgafs af en stor svärm mer eller mindre vördnadsfulla tillbedjare.
»Alina är säsongens lejoninna», sade en annan skådespelerska med en lätt axelryckning, som lät förstå, att hon för sin del satte sig öfver dylika obetydligheter.
»Åt minstone inbillar hon sig det, och nog fjäsar man tillräckligt för henne, det är då visst. Sannerligen jag begriper hvad folk finner för tilldragande hos den människan.»
