På det lilla skrifbordet, hvilket kanske var det enda öfverflödiga bohagstinget i rummet, stodo på små stafflier ett par andra porträtt, men det var fruntimmersbilder. På det större bordet lågo några album och tycktes ha tråkigt på den för öfrigt tomma bordskifvan.
Elof upptäckte icke några af dessa många minnen och för hågkomsten kära småsaker som bruka tilldraga sig uppmärksamheten, ej häller nagra af dessa onyttiga, men kanske konstnärligt utförda obetydligheter, nipper och leksaker för stora barn, hvilka bidraga att känneteckna den som samlat dem eller de vänner som skänkt dem.
I denna ingalunda poetiska eller konstnärligt tilltalande omgifning tillbragte Alina Frank således sitt hemlif, studerade sina roller i de där blå kvarthäftena, stod sannolikt framför den stora spegeln och öfvade in ställningar och åtbörder, drömde sina konstnärsdrömmar, utan böcker, utan konstverk, utan ett musikinstrument, ensam med de blå häftena och med sina tankar.
Alt detta flög på ett ögonblick genom Elofs hufvud, sedan tjänstflickan fört honom in i det lilla förmaket och han i hast tagit en öfversigt af rummet. Men Alina trädde i det samma ut från sin sängkammare, dit sannolikt intet manligt öga, det var hvad Elof också i största hast tänkte, tilläts blicka in.
