Sida:Alina Frank; Bland bränningar; Röda fanan.djvu/62

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
48
ALINA FRANK.

Alina tystnade och syntes rörd vid minnet af afskedet från Helsingfors.

Elof såg sig omkring i rummet, liksom sökte han något. Alina märkte det, och det glada uttrycket i hennes ögon återkom.

»Ni ser visst efter lagerkransarne», sade hon. »Jag gömmer aldrig sådana. Det är för tokigt, tycker jag, att fylla sina väggar med gamla, förtorkade kransar, såsom några bland kamraterna bruka.»

Elof gjorde för sig själf den anmärkningen, att inga andra skänker och hedersgåfvor till konstnärinnan voro synliga i hennes förmak och lika litet, efter hvad han sedan fann, i hennes anspråkslösa matsal.

»Nå ja, så kom jag till Stockholm igen», återtog hon, »efter sju års frånvaro. Mycket var förändradt, men det som mest grämde mig var, att den nye direktören för de kunglige teatrarne icke genast tillbjöd mig anställning, utan att jag måste förödmjuka mig och anhålla om plats. Detta var påkostande för den som firats så i Helsingfors. Hur är det, sade direktören, har fröken inte uppträdt i Helsingfors? Han tyckte sig ha hört något sådant. Jag kände, att jag först rodnade och sedan bleknade. Jag var frestad att vända direktören ryggen, men det gälde hela min framtid och därför skrattade jag och lemnade åtskilliga upplysningar om hvad jag uträttat på Helsingfors