öfversta raden. Äfven de funno afnämare, hvilka skattade sig lyckliga att få vara med, om de också icke skulle kunna se hvad som tilldrog sig på scenen och om de skulle förgås af hetta och dålig luft. Dessa voro verkliga teatervänner.
De manliga teaterkunder som kommo utan fruntimmerssällskap stodo flockvis i förstugan och på gångbanan utanför mönstrade damerna som hoppade ur vagnarne eller anlände vid manliga armar. Man sökte efter sköna anleten, efter intressanta kvinnofigurer under pelsverken och väderhufvorna. Vid mönstringen flögo dagens »on dits» mun från mun, glada påhitt, hemska tilldragelser, kvickheter, dumheter, plattheter och mer eller mindre romantiska röfvarehistorier.
Men främst af alt profeterade man, om det nya stycket skulle göra lycka eller icke.
»Briljant!» sade en.
»Passar inte för våra förhållanden», sade en annan.
»Blir bestämdt en kassapjes», förkunnade en tredje.
»Vete tusan hvad teaterdirektion tänker på, som tar upp sådana stycken.»
»Du känner det då?»
»Såg det i höstas på Gymnase. Där kan det gå, men inte här.»
»Hvem var det, du? Hon i röda kappan?»
