Alla vände de kikarne mot öfre parkett och första raden, där man såg grosshandlar Adamson med familj, fabrikör Ström och andre store affärsmän och slöjdidkare, högre ämbetsmän, en och annan konstnär, några författare och alla författarinnor, en lysande samling af dem som aldrig försumma en första föreställning.
Om kikarne riktades så högt upp, som till andra raden, hvilket blott var undantagsvis, så vardt riktningen likväl aldrig högre. Ofvan den andra raden fans också »première-publik», men den kom icke inom parkettens och första radens synhåll.
Salongens glada stämning föreföll Elof såsom ett godt förebud. Aldrig förr hade han bekymrat sig om publikens hållning, men denna gång fäste han stor vigt därvid.
Förhänget gick upp. Alina visade sig snart.
»Ett sorl af beundran gick genom salongen», stod det i en tidning dagen därpå, och denna gamla »cliché» var den gången en bild ur verkligheten. Skådespelerskans skönhet gjorde sig mer än någonsin gällande.
»Den satans Bäck, som vunnit en sådan kvinna!» hviskades det bland »habituéerne.»
Direktör Barman hyssjade åt hviskarne.
Elof Bäck hörde dem icke och hade ej någon aning om hvad det gälde. Han satt betagen och beundrande.
