mycket präktigare än de andras. Kanske att han äfven kunde komma öfver en lagerkrans.
Elof skyndade ut. Han ville göra hvad han aldrig förr gjort, besöka scenen. Han kände ett oemotståndligt behof af att säga Alina, hur utmärkt hon spelat i första akten.
Han gick rakt på den lilla dörren vid ändan af korridoren. Vaktmästaren gjorde svårigheter. Ingen obehörig hade tillträde till scenen.
»Obehörig!» utbrast Elof med förvåning och förtrytelse. »En tidningsrecensent må väl inte vara obehörig», tillade han, dock mera nästan till sig själf än till vaktmästaren.
Den senare smålog, bockade sig, och det lät nästan såsom han sagt »fröken Frank», öppnade dörren och lät Elof träda in.
Det var första gången denne teaterrecensent stod på scenen, dit han förr aldrig sökt intränga, som han till och med önskat undfly, liksom han förut undvikit skådespelarnes bekantskap.
Nu befann han sig på »det heliga rum, där man troget vårdar konstens gudalåga», så att hon må lysa och värma hela samhället. Men det var icke lätt att taga sig fram på det heliga rummet. Elof kände sig alldeles förvirrad. Han satte med stor försigtighet foten på det genombrutna golfvet, liksom hade han fruktat att kulissrännorna skulle vidga sig och uppsluka honom eller en fallucka plötsligt öppnas och låta honom sjunka ned
