spelet. Det fattades något, tyckte han, ehuru han ej genast kunde göra klart för sig hvaruti det bristande egentligen låg. Det var ju för honom Alina spelade, hade hon själf sagt. Han tänkte sig i den unge mannens ställe i skådespelet, tjusades af den ömma tillgifvenhet som styckets hertiginna uttryckte, men fann kanske likväl ej nog glöd i dessa känslor. Han önskade henne ännu varmare, i fall det skulle gälla honom själf. Men så arbetade han sig in i hvad som föregick på scenen och sökte öfvertyga sig, att det vore blott hans gamla yrkesmässiga benägenhet att kritisera som hindrade honom att finna framställningen fullkomlig.
Kärleken tog ut sin rätt. Kritiken drefs på flykten. Ju längre akten framskred, dess varmare och innerligare fann han framställningen vara. Och honom gälde den. Alina älskade honom! Det var på detta sätt hon öfvertygade honom därom.
Andra akten gick till ända. Bifallsstormen brusade åter genom salongen. Alina kom å nyo in för att tackas och tacka. Barmans buketter voro flere och praktfullare än alla de andras. Men Alina såg icke åt honom. Hennes blickar sökte tränga fram till Elofs plats. Han kunde omöjligt misstaga sig på den saken. Segern var således honom beskärd. Han var i mycket upprörd sinnesstämning, alt för upprörd för en recensent.
