Elof var långt ifrån så lycklig som nyss förut. Hans utseende vittnade därom.
»Du reser med?» fortfor Alina, ömt öfvertalande.
»Jag kan inte!» förklarade Elof kort.
Han kunde verkligen icke af brist på tid, ett mycket prosaiskt hinder, som aldrig borde förekomma i kärlekshistorier, men som ej lät fantisera bort sig. Alina tycktes dock icke inse hindrets vigt. Hon beklagade, att Elof toge saken så allvarsamt, men detta kunde ej hålla henne kvar. Då hon vardt ensam, tänkte hon mycket öfver förhållandet mellan sig och Elof och var ej riktigt nöjd med hans missbelåtenhet samt hans vägran att följa henne till västkusten. Och likväl kunde hon icke tvifla på hans kärlek, lika litet som på sin egen.
Hvarför skulle han envisas att stanna i Stockholm? Stackars Elof! Det gjorde henne ondt om honom. Men nog var det i alla fall bättre, att han stannade och arbetade på hennes roll. Det skulle hon alltid hålla honom räkning för. Huru skön skulle icke hösten bli, med den nya rollen, i hvilken hon för Elofs skull ville vinna en lysande triumf, och så deras bröllop och bosättning och lifvet med honom, som vore henne så outsägligt kär. Först skulle hon dock på badorten visa sin förmåga såsom ledarinna af en
