The som äre så fulle och rijke/
At the känna ingen wara sin lijke/
Ach at iagh så lätfärdigh war/
Then stund iagh gaff Köpman ond Swar/
Min Gudh/ min Gudh/ tu lefwer nu än/
Hwar skal iagh nu få Tröst igen/
Som haar nekar thesse goda Herrar/
Skickelige Män och redelige Karlar/
Och i then staden vthwalt migh en/
Then som är suddigh och aldrigh reen/
Jagh war wist galin i mitt sinne/
Tå iagh togh för them en Kärle-Finne/
Han war i förstone sööt i sin Mund/
Moot migh nu handlar han som en Hund/
Här hielper nu hwarken Klagan eller Grååt/
Wij få nu icke skiljas åth.
Kudh förbanne tigh tu Horakaxa/
Om mino håller tu fanners laxa/
Mino stodh hemligh i then Wråå/
Och kranneligh lysna på/
Huru tu mino paktalar så kamligh/
Mino är lijka Karra öfwer tigh/
Mino tor ryckia vth min långa Knijff/
Och hugga honom i titt vnga Lijff.
Menar tu om tu migh ihiälslår/
Tu icke Böfwelen på Nackan får.
Ja/ ja Pöfwele skal intet nappa migh/
När iagh haar huggit Knijfwen i tigh/
Mino traar tijt som mino wara föra/
Så pläga andra Finna köra/
När the i Swerki haa illa kiort/
Draga the til Finland fort/
Hwem finner tå them ikän/
Så haa the kiort för så kiöra the än.