aflägsnade de sig deremot, så förtärde hon det med glupskhet.
Nu var det afton. Kärret hade sjunkit helt och hållet ned i skuggan. Solens glans på de högsta grantopparna förkunnade dock att hon ännu var uppe. Andblomstren slöto sina kalkar och lade sig till ro på de breda glänsande bladen. Från de närmaste sätrerna lockades och jodlades, bjällrorna pinglade taktmessigt hemåt .... ur det djupaste fjerran tonade en lur. Georg och Edvard stodo på en timmerflotte, som var fastgjord vid stranden med en vidjeflätning. De höllo på att fiska, Edvard mycket ifrig, Georg tankspridd, hänsjunken i omgifningen. I en liten ekstock, ett slags liten båt med flat botten, som endast kan brukas på småsjöarna, lågo Amalia och Sophie midt ute på vattnet, sysslande med att fånga hvita näckrosor, hvaraf der växte några få. De båda systrarna hade, drifna af Brandts tilltagande påflugenhet, slutligen smugit sig ner i ekan och skjutit från land. Hela landskapet afspeglades med minutiös klarhet i det fullkomligt stilla djupet: granarnas dunkla vägg, det strålande himlataket, huset på den mossbevuxna klippbrädden, med ett potatesland så stort som ett stugugolf, två krusbärsbuskar och en röd valmobuske, hvilket föreställde trädgård, den hvita grisen, som i detsamma kom spatserande utför gångstigen, allt återgafs af vattenspegeln med en nästan komisk noggrannhet.
Ned ifrån huset ljöd vexelvis Lorentz Brandts
