124
förstå och tillegna mig det lästa: jag saknade kunskaper. En glödande ifver att lära något grep mig. Under den förre läraren Caspersen hade jag hållit jemna steg med Edvard, det vill säga jag hade genomgått de första utdragen af de allmänna skolämnena. Nu begynte mina sjelfstudier, jag läste sent och tidigt, ju mera jag kom in i det desto mera växte intresset. Men jag gömde mina böcker lika förskräckt som Amalia sina romaner. Sålunda fortfor jag hemligt att följa Edvard tills jag kom förbi honom.
En dag bad jag honom så vackert om att få låna ett botaniskt verk, som jag visste att han hade på sin hylla; jag ville blott se plancherna, sade jag. Men han yttrade hånligt: »du behöfver icke anstränga dig med att lära sådant; Caspersen säger att fruntimmer blott äro skapade till att styra om hushållet för männerna och att man borde sätta alla lärda damer på dårhuset». Detta gaf dock icke min läslust något afbräck. »Det är icke för männens skull, det är för min egen jag lär», tänkte jag, men aldrig bad jag Edvard mer om någon bok, och alla dem som jag kunde komma öfver, dels ur fars boksamling, dels genom lån, förde jag ner i grottan, der jag inrättade mig ett litet bibliothek. En sten stängde för öppningen så konstmessigt att ingen kunde upptäcka den. Huru glad var jag ej när jag kunde komma ner till mina skatter! .... Jag gick alltid ogerna hem, men dock, som jag tyckte, rikare än förr. Allt hvad jag upplefvat under dagen satte jag i förbindelse med det jag hade
