Sida:Amtmannens döttrer.djvu/126

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

126

och mina systrar alltid goda nog för att bli hans hushållerskor, för herr Cold måste vi då vara någonting ännu ringare. Med denna ovilja, så glödande som den kan rotfästa sig i ett oerfaret barns hufvud, har jag mött honom. Huru pinsamma voro icke dessa skoltimmar med honom! Jag visste att jag med all min läraktighet, all min flit, i hans ögon blott kunde bli det obetydligaste väsen, som han hade lof att se ned på. Det himmelska tålamod han visade, kunde det väl vara annat än ringaktning? När jag då kunde låta honom sitta en dryg timma och anstränga sig för att förklara mig elementerna till något som jag för länge sedan gått ifrån, så kände jag sjelf det grufliga, det löjliga deri, men jag var såsom förstockad. En förbrytare måtte vara så till mods. En och annan gång bannades han och jag kände mig förunderligt förkrossad och hedrad deraf .... Hvarje drag af hans ovilja kunde hafva gjort mig stolt. O, jag tyckte att jag kunde känna huru vedervärdig jag var för honom; när lektionen var slut sprang jag som om jag kunnat löpa ifrån min egen odräglighet. Har jag gjort honom orätt? En gång, en enda gång föll den tanken mig in, men den var så flyktig, så oklar, ett stjernskott blott, ingen ledande stjerna. Vi träffades på sätern. Han förekom mig der helt annorlunda än bland de andra, der han beständigt är så underligt spotsk, och säger allting med en sådan mine att man aldrig riktigt vet hvad han menar. Han uttalade ord så sällsamma .... jag tviflade om jag hade hört rätt. Han uppmuntrade