Sida:Amtmannens döttrer.djvu/134

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

134

vi arbeta på, och vi göra det i vårt anletes svett. Vi flytta stenen; sedan blir den lätt att rulla .... Våra efterkommande skola kunna döma om huru ondt vår tid slitit. — Den förra generationen, som i cynisk tanklöshet trampade under fötterna det som vi nu strida för, var att skatta lycklig emot oss, ty den hade råhetens samhållighet. Nu ligger splittringen mellan oss inbördes .... hvarje individ som vill det rätta, möter ofta hos sina närmaste det bittraste motstånd.

— Dessa splittringar, anmärkte Amtmannen, denna eviga strid derinne äro i sanning sorgliga att skåda, sorgligare ännu för dem som beröras deraf.

— Nej, förhållandena äro icke gynsammare! Anledning till utsväfningar finnes ännu i rikt mått, men vi hafva fått ögonen öppna, vår tid har medvetenhet. Derföre vilja vi stå emot, vi kunna låta rycka oss utåt, men icke lätt tappa bort oss såsom Lorentz Brandt.

När samtalet mellan herrarna tog en allvarligare vändning, lemnade de begge äldre damerna det gerna frivilligt, men Georg hade märkt att Sophie följde det med uppmärksamhet, ehuru skenbart fördjupad i sitt arbete. Denna unga flicka var van vid att de åsigter hon bildade sig om lifvet afveko från hennes omgifnings, och detta hade mången gång gjort henne förvirrad och oense med sig sjelf. Hon uttalade sällan ett omdöme om annat än de likgiltigaste saker. Nu hade det ofta händt att Georg med sina yttranden plötsligt belyste hennes stumma tankegång. Då hans blick halkade öfver henne,