Sida:Amtmannens döttrer.djvu/137

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
137

skriftliga qvarlåtenskap och som adresseradt till honom hade funnits i hennes gömmor.

Med denna underliga känsla — halft vemod, halft rysning — hvarmed vi betrakta kära aflidnas handskrift, stirrade Georg länge på den bekanta stilen. O, dessa tecken, hvari menniskolifvet ännu pulserar i all sin storhet och litenhet, i sin älskliga svaghet, hvilken kontrast utgöra de ej till dödens otillgänglighet, till dess kalla, afvisande förnämhet! I denna kontrast ligger grunden till, att allt det som erinrar oss om deras förgängliga tillvaro ibland oss, kläder, ting som de begagnat, ett ord utkastadt på en papperslapp för att pröfva en penna, långt häftigare och bittrare röra sorgens strängar, än åskådandet af deras själsfullkomligheter. I detta tycka vi åter att det svindlande afståndet minskas, och en ljuf förtröstan uppfyller oss, att det eviga i oss också en gång skall föra oss dit der de äro. Ett likgiltigt bref uppskakar oss mer än ett af dyrbaraste slag, ty blotta penndragen äro mer än sjelfva innehållet.

Vår vän tillbragte en stor del af den ljusa sommarnatten med att läsa. Det mesta deraf var lösa anteckningar utan datum eller ordning; en och annan af dessa hade antagit brefform, hvari Georgs namn figurerade mera såsom af en tillfällighet. Kanske hade hon aldrig tänkt att sända dem, tills döden infann sig, då hon troligen gifvit efter för den längtan hvarje dödlig känner att lefva förstådd i en enda menniskas bröst. Vi vilja icke påbörda läsaren, som välvilligt följt oss genom Sophies