Sida:Amtmannens döttrer.djvu/140

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

140

Alla män tro sig vara Pygmalioner, som tids nog kunna ingjuta lif i bildstoden, när den tid kommer, då hon nödvändigt måste stiga ned af piedestalen.

Men äktenskapet tänder svårligen någon kärlek; tvärtom behöfver man föra med sig ett dugtigt förråd sådan, för att hålla ut deri.

En man kan vara en bra äkta man, äfven om han icke är någon öm äkta man. Han kan sköta sitt kall lika ifrigt, lika samvetsgrannt. Hans pligter hafva en bestämd begränsning.

En hustru deremot måste vara öm, om hon skall vara bra. En hustrus kall har icke sådana gränser. Det utgöres af en flock obestämdbara, olikartade, namnlösa enskildheter, osynliga som den fallande daggen, hvilka få sin betydelse endast genom det sinnelag, hvarifrån de utgå. I detta, i kärleken ligger dess gränslöshet. Utan denna krymper det ihop till ett ok, en trivial pligtkänsla, hvari det ögonblickligt söker sin begränsning.

Eii man kan sitta hela dagen vid sin pulpet, utan att en enda gång tänka på henne, för hvilken han dock arbetar. Deremot tänker han mycket på huru den artikel han utarbetar skall taga sig ut i tidningen, eller hvad verkan den kan hafva på hans nästa befordran.

En hustru som älskar, tänker i allt hvad hon arbetar endast på honom. Till honom, för honom, genom honom är allt. Han är hennes äregirighet, hennes offentlighet, hennes statsrådsafdelning ....

Det är märkvärdigt huru snart man kan känna,