Sida:Amtmannens döttrer.djvu/160

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

160

— — — — — — — — — — —
Maj 1834

Nu är friden kommen: det är dödens, det vet jag; derföre är den ljus och glad, den är säker. Jag vet att jag skall dö, och jag tänker på det som på en resa, hvilken ligger för oss en liflig och klar sommarmorgon. Här har jag intet mer att göra ..... Gud vill i sin barmhertighet tillgifva mig att jag icke hade mod att lefva, annat än för detta enda, enda. O, han vare lofvad, som gjorde trådarna så svaga! Huru månget lif som skenbart förgår jemnt och lugnt, är icke en enda lång dödskamp? Han vill upptaga mig i sin himmel, att jag der kan få lefva fullkomligare, renare och utan agg eller bitterhet, Kanske der, kanske der. — —

— — — — — — — — — — —

Doktor E. har något i sitt ansigte, som säger att han har tänkt öfver menniskor och menniskosorg. Han måtte hafva förstått mig, emedan han redan länge förtrott mig att mitt tillstånd var hopplöst. För de andra gäller det såsom en nervsvaghet, hvilken kan botas med naphta och valeriana. Förliden dag bad jag honom säga mig när, med mig behöfde han icke anlita de vanliga konstgreppen. »När bladen falla från träden», menade han. Han fick tårar i ögonen vid att se den glädje detta vållade mig, och lofvade att icke oroa de mina förr än i sista stunden.

Utan stoj som jag har lefvat vill jag gå bort. »När bladen falla af», stilla och ljudlöst som de. Intet sjukrum, inga vakhustrur, ingen nyck, inga