Sida:Amtmannens döttrer.djvu/180

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

180

belefvade fru Ramm kunde hafva en dotter så underlig, så tillgjord, så egen, så barnslig, så — man visste icke längre hvad. Det »barnsliga» bestod deruti att hon stundom bröt de fullvuxnas stela krets och slöt sig till barnens lekar, till stor fröjd för dem. Hos prestens smög hon gerna upp till den gamla jungfru Naudrup, som ehuru alltid sängliggande, dock var full af liflighet. Den gamla menniskan fick likasom nytt lif hvar gång den vackra, unga flickan steg in till henne, vänligt frågande huru hon mådde samt derefter med mycket intresse lyssnade på hennes många lustiga eller sorgliga historier. Det var dock mest när Sophie var frånvarande som lusten att kalfatra henne uppstod; när hon var tillstädes utöfvade hennes personlighet sin makt öfver alla och mot deras vilja imponerade hon på dem. Ett omdöme förstoras alltid i sina yttersta svängningar likasom de allt större och större ringar hvilka kretsa omkring en sten som faller i vattnet. I grannbygden hade ryktet gjort henne till en verkligt fabelaktig uppenbarelse.

En dag, då Amtmannens, samtlige utom Sophie, voro bortresta, kom en familj från en aflägsen socken för att aflägga ett besök. Sophie mottog dem ensam, och kännande den förpligtelse, som ålåg henne såsom värdinna, uppbjöd hon allt för att behaga de främmande. Ett fint middagsbord, små turer omkring gården, lät dem icke sakna de frånvarande. De reste alldeles intagna af hennes förekommande artighet. Till slut måste vi ännu nämna att Sophie stod sig bäst hos bygdens gamla