Sida:Amtmannens döttrer.djvu/184

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

184

handlat mig som en eländig, förskjuten — — I ditt uppförande låg något helt annat. Den ömhet, hvarmed du hängde vid mig redan som barn, men som jag, den af alla förgudade ynglingen, då icke förstod att riktigt uppskatta, den är ännu icke utsläckt för mig i ditt hjerta — o, afbryt mig icke — detta gick upp för mig klart och tydligt första gången jag efter många år såg dig igen. Från den dagen, från denna oförgätliga afton på sätern daterar sig en ny riktning i mitt lif, då liksom dränkte jag den gamla menniskan i mig, du blef mitt lifs hopp, min nya ledstjerna — ja du, Sophie, är af himlen utkorad till en stor, en herrlig mission, till en menniskas frälsning. Vid din hand vill han vända tillbaka till det menskliga samfund som har utstött honom.

— Jag!! utbrast ändtligen Sophie .... Hvad menar ni? ....

— Jo, du och ingen annan! fortfor Brandt med samma underliga blandning af svulst och verklig känsla. Ser du, jag vet ju väl att jag är djupt sjunken, och att menniskorna hafva rätt, men också blott ett slags rätt att bortstöta mig — ty ännu lefver det inom mig — det känner jag — något godt och dugligt, som deras hårdhet icke mäktat förstöra. Ja, ve öfver detta hjertlösa samfund!.... Jag vältrar största skulden, bittraste skulden på detsamma. I stället för att räcka en förvildad själ handen, i stället för att söka uppresa honom i hans egen aktning, stöter det honom med förakt djupare ned i svalget, och behandlar honom som en ärelös