Sida:Amtmannens döttrer.djvu/200

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

8

Ramms, något som han länge önskat. Att resan hade ännu en hemlig driffjeder ville han icke riktigt tillstå för sig sjelf.

Förvexlingen af de begge systrarna försatte honom emellertid i stort bryderi. Han kände sig icke afskräckt, långt derifrån! Olyckan var att han hade funnit någonting annat — mycket mer än han hade väntat. Sophies väsen, hennes ungdom och skönhet voro egenskaper som den anspråkslöse mannen icke längre fordrade hos den ledsagarinna han sökte för att få sin anryckande ålderdom förljufvad. Likväl var han icke känslolös för dessa företräden; de hade gjort ett intryck på honom, som han med all makt bemödade sig om att öfvervinna.

Då han efter en kort tid vände tillbaka, fann han hela familjen hemma. Alla skyndade ut och omringade honom med välkomstrop innan han ännu stigit ur vagnen. Rein studsade icke litet vid att se ett okändt, något fetlagdt, men rätt vackert ungt fruntimmer bredvid fru Ramm, som presenterade henne såsom en af husets döttrar.

— Men min älskvärda värdinna då? frågade han och vände sig förundrad till Sophie, som syntes bakom de andra.

— Det är vår yngsta dotter, som redan varit så lycklig och fått göra herr Prostens bekantskap.

— Jaså, jaså — sade denne i en förvirring som han uppbjöd allt för att dölja.

Men nu skulle den hedersmannens strid först begynna. Det gällde att glömma Rachel för att vända sitt sinne till Lea. Amalias vänliga, men