Sida:Amtmannens döttrer.djvu/202

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

10

blef förflyttad i »kultiverade» omgifningar. Men den arme mannens lidanden stego till sin höjd, då Sophie började spela och sjunga, talanger som han förut icke vetat af. Prosten hade i de yngre åren spelat fiol och var stor musikälskare. När hennes herrliga stämma började klinga glömde han totalt det intetsägande samtal om landtlifvet, om gårdens läge och annat som han förde med Amalia, och svarade tankspridt, ofta bakvändt, hvar gång hon, för att hindra samtalet från att afstanna, började från början igen.

— Ack, tänkte han, denna unga flicka är en af dessa utvalda naturer, dessa poesiens doftande plantor, som af misstag kommit att spira upp i vår hårda jordmån, men som aldrig kunna slå rot deri. Hon är icke skapad för verkligheten, icke för vårt husliga lif. Huru falsk denna slutsats än var, sökte han dock i den ett slags lugn. Men då under en spatsertur kring egorna, samtalet mellan dem föll på helt praktiska ämnen, om landtbruk och annat, visade sig den förra uppfattningen af henne icke längre hållbar. Sophie hade växt upp bland dessa saker, och hon visste så förståndigt skilja på dem och talade derom så naturligt, som om hon först der varit i sin rätta sfer. Hans systers ord: det vore just en hustru för dig! ljödo åter helt lockande för hans öra. Det var också särdeles fatalt med den förvexlingen som från början hade dragit hans tankar till den oriktiga! Den hederlige mannen reste hem helt förstämd och ond på sig sjelf, men