20
En dag suto damerna tillsammans i hvardagsrummet och sydde, då frun utbrast:
— Hvem är det som kommer åkande nere i alléen? Se efter du Amalia som har skarpa ögon.
— Det är visst Cold, svarade denna, jag tycker att jag känner igen hans grå hatt.
Sophies hjerta stod nästan stilla, men slog derpå så våldsamt, att hon för att ej röja sig måste låtsa som om hon tappat någonting på golfvet.
— Städa upp här .... tag ut de vissnade blommorna .... Och Sophie! hit med min mössa med blå banden, sade frun, medan hon för spegeln rättade på sin drägt.
— Ah, sade Amalia, blindt allarm! Det är ingen annan än gamla löjtnant Hanck .... Han blir visst här i natt.
— Det skall då inte bli utaf, sade frun, medan hon förtretad band på sig hvardagsmössan igen. Den gamle pratmakaren! Tag du emot honom Amalia, säg att ingen är hemma .... säg hvad du vill, bara du får honom på dörren ...
— Skall jag? ....
— Nå Sophie då! Men håll honom inte qvar, Sophie!
Men Sophie var längesedan ur rummet. Den upptäckten att det icke var Georg utan en annan hade icke lugnat henne. Hon hade stormat med sådan hast genom trädgården nedåt gångstigen, som om hon kunnat fly undan sin inre rörelse.
— Har det kommit så långt! sade hon för sig sjelf. Jag kan icke beherrska mig mera. Nu har
