Sida:Amtmannens döttrer.djvu/229

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
37

sade modren. Det är alltid osynliga händer som öfverbringa dem.

— Ah, sade Amtmannen, en biljett från Breiens om att få låna en ny vals eller mönstret till en krage. Det är troligen hela hemligheten.

— Breiens? Nej, min vän, från dem är det inte, deras kråkfötter känner jag.

— Jag vet inte från hvem brefvet är, stammade Sophie.

Men detta var för mycket för den stackars Georg. I verklig själsångest gick han fram och tillbaka i sitt rum.

— Älska icke för tidigt, Sophie! Kasta icke bort ditt väsens klenod! Sade jag icke så en gång? Hvilken ironiens djefvul erinrar mig väl just nu om dessa ord? ... Älska icke .... o det har ingen nöd, var lugn och trankil du .... Jag trodde dock .... Ja, jag har vågat drömma derom! Men jag tror det icke längre. Detta lugn, denna vänliga kyla ... En ung flicka kan icke beherrska sig till den grad ... Och hvarföre skulle hon dessutom det? Har hon icke förstått att jag alls icke beundrar tillgjordhet, onatur? ... Jag begriper henne inte! .... Efter en sådan dag som gårdagen, då vi tycktes så innerligt förstå hvarandra att ordet, som sväfvat hämmande emellan oss, förekom mig öfverflödigt som en tom formalitet, efter en sådan dag, då det var som om vi stumma måst flyga till hvarandras bröst, är hon plötsligt afmätt och främmande .... Hvad är då detta? ... Och likväl döljer hon en djup rörelse, jag har hundra anledningar dertill .... Om