pligter. Mina äldsta döttrar ha inte heller gift sig af böjelse, men de ha blifvit lyckliga hustrur ändå.
Här gjorde Sophie en häftig rörelse, som om hon velat säga något; men hon sänkte blott hufvudet.
— Och mina döttrar, slutade frun, skola en gång tacka mig för att jag har lärt dem huru försakelsen är ett fruntimmers skönaste dygd .... Hon reste sig majestätiskt.
O, det skulle ni icke hafva gjort, ropade Georg, i det han likaledes reste sig häftigt ... Förlåt mig! Men ni kan icke mena hvad ni säger. Det är ju en upprörande synd ... det är sjelfmord! .... Det är ju att tillintetgöra det herrligaste en menniska eger; tro, hopp och kärlek på en gång... Och hvad blir väl sedan qvar att uthärda lifvet med? .... Försakelse? .... Denna bleksotlika själsansträngning, detta gömsle för lifsleda, skulle de kunna ersätta den lefvande känsla som skulle hafva burit allt lätt och med glädje? .... Kan det kallas att värna om de dyrbaraste krafter som Gud bestämt till slägtets välsignelse? .... Mödrarna ålägga sjelfva sina barn att dölja dem som en skam, att utrota dem som en synd, hvilken må afsonas med tårar och ändlösa lidanden; och när sålunda en själ blifvit tillräckligt marterad och utdöd, då är det som den tillbjudes mannen .... Det är på ruinerna af templet, som han skall bygga sitt hus! ...
— Nej, nu blir ni allt för öfverdrifven. På en sådan flygt kan jag icke följa er längre ... Käre Cold! låt det bli sista gången som vi tala i detta ämne. Här förstå vi hvarandra icke alls .... Gud,
