— Ah, det är fröken Sophie du menar?
— Ganska riktigt, Sophie, så kallade du henne en gång. Hon mötte oss, som sagdt var, på gångstigen, der vi också hade den turen att träffa dig. Det är alltså hon, tänkte jag, som har vållat den stackars Georg så mycken förargelse och tidspillan och som du förra gången beskref för mig såsom ett ohyggligt uppstyltadt stycke fruntimmer. Hon tycktes vara i ett altereradt tillstånd; hennes stämma darrade, och hennes präktiga hår, som jag aldrig förr sett maken till, befann sig i en högst målerisk oordning. Det var ordentlig skada att den synen skulle vara spilld på ett mammuthjerta som mitt. Frun frågade hvar hon hade gjort utaf sin hatt, hvartill hon svarade att hon hade vågat sig för långt uppåt fjället, att hon hade halkat och mistat den deruppe. Mamma grälade öfver hennes oförvägenhet, men med en blick till mig, som om hon ville säga: har ni sett någonting sötare? På mig helsade hon med en viss köld, och jag har förgäfves sökt att närma mig henne under aftonen. Det är något originelt med henne. Men vacker och förtjusande är hon som en olycka. Är du kanske af annan mening?
— Jo, det är hon onekligt. Fröken Ramm är en mycket vacker flicka, sade Georg och bröt sitt ridspö tvärtutaf. Sophies leende, det egendomliga i hennes sätt att förkunna honom hans lycka, allt steg i detsamma förrädiskt fram för hans minne och förskräckt tillade han: men det är ett drag
