76
vilja vi här, just här lägga ett urskuldande ord för honom, innan du helt och hållet bryter stafven öfver honom. Ja, det är styggt, mycket styggt af honom, och hvar och en kan efter sin egen smak tänka sig ett bättre och älskvärdare sätt för honom att slippa ur förlägenheten. När han sålunda blef lagd på pinbänken kunde han ju t. ex., hafva slagit i bordet och sagt: Ja, ja, för tusan, det är sannt alltihop, låt mig bara vara i fred! Men då hade det icke varit Georg, vår Georg, och han hade kanske icke älskat så varmt, så afundsjukt, så girigt ängslig om sin skatt, som han var. Och låt oss för resten vara ärliga. Hvem har icke någongång blifvit sålunda hetsad och slutligen drifven till en punkt, hvarifrån man icke mer kan draga sig tillbaka, och hvarest man utan att vilja det, nästan utan att veta det, blifvit jesuit? Den som med handen på hjertat törs säga att han aldrig varit det, aldrig sagt något om sin dyrbaraste vän, som denne icke kunde höra, eller att han skulle hafva mod att läsa svart på hvitt allt hvad denne dyrbare vän sagt om honom; nåväl, den som kan det må kasta första stenen. Och slutligen vilja vi påminna om huru hvart och ett af dessa olyckliga ord faller i en själ som minst af alla är egnad att förstå dem, och huru han genom hvart och ett af dessa ord som en skadeglad ande tyckes lägga honom på tungan, afsäger sig sitt lifs högsta glädje.
— Du älskar henne inte! Nå, det är en annan sak, sade Müller; och glöden från hans nystoppade pipa kastade ett nästan demoniskt
