flätade och slätade sitt hår och lade med mekanisk noggrannhet hvarje sak på sin plats; först derefter sträckte hon sig, bländande hvit från topp till tå, liksom färdig till offring, i sin lilla smala, kalla säng. Kunna vi nu lemna henne med den sista, stumma önskan hvarmed man sätter locket på en kista: slumra i ro! Nej, grafven har sina privilegier. Vaka, arma lefvande, vaka, strid och förblöd, och himlen stå dig bi!
Det är ljufligt att väckas af glädjen! Huru mildt berörer han icke vårt ögonlock, för att själen skall få tid att fyllas, för att den icke skall brista under öfvermåttet. Så varsamt sker denna beröring, att vi stundom slumra in igen som från en efterlåtande moder. Men sorgen är tryggare att lita på. Har du beställt denna hårdhändta väckare så kan du vara säker på att blifva väckt med besked, och du somnar icke heller lätt om igen. Äfven hos Sophie knackade den på just vid det klockslag hon hade i tankarna. Hennes smärta vaknade frisk och lefvande med henne. Den var icke längre dof, förstenad, ängslande, såsom aftonen förut; den behöfde luft och rörelse. Hon hade ilat ner i trädgården; medan denna ännu låg obesökt i den grå morgongryningen skulle den erbjuda hennes oroliga sinne en tillflyktsort, mindre olidlig än den trånga kammaren. Vi se henne der än orörlig på en bänk, än ilande genom gångarna, och återigen stannar hon grubblande framför en blomma, som om hon ville studera hvarje ådra i dess blad. Men det var blott sin olycka hon studerade på, det var alla de fina
