88
gång, som genom en grind stod i förbindelse med åkervägen nedåt qvarnen.
I denna gångs dunkla skuggor har Sophie gömt sig. Hon grubblar icke mer, hon lyssnar. Dold bakom ett träd uppfångar hon skälfvande hvarje ljud som når henne från huset. Två gånger har hon hört miste. Men nu .... jo, det var ganska bestämdt glasdörren som det låstes uti. Det är menniskosteg, det knarrar i sanden. De närma sig, de snudda förbi henne och försvinna genom grinden. Se kunde hon icke från sitt gömsle, men hon kände dessa lätta, fasta steg, hon kände luftdraget efter dem fläkta bort till henne. Hennes hjerta lyftade sig, som om det velat följa med; hennes vilja drog det tillbaka igen. Nästan krampaktigt slingrade hon sina armar om trädet för att hålla sig fast. Så sitter fågeln i buren vid den öppnade dörren .... Han hör den lockande sången utanför; han känner sommaren strömma in i buren, men han vågar sig icke ut, fångenskapen har knäckt hans mod. Med ens hade Sophie sprungit fram och pilsnabbt ilat bortåt det gröna alléhvalfvet, så tillbaka igen och så åter fram. Var det blott fågelns förtviflade flaxande i buren, eller kämpade ett modigt beslut i henne? Gud vet .... Men då hon andra gången vände tillbaka stod hon ansigte mot ansigte med en menniska, som emellertid oförmärkt hade kommit utför hufvudgången. Denna menniska var Müller.
— Ah, min lilla fröken! Beundrar ni naturen så tidigt redan på dagen. Det tager jag som
