I.
En eftermiddag för omkring trettio år sedan hade en resande, som kom söder ifrån, stigit af vid ett skjutsombyte i ett af Norges nordliga amter. Det var just i skymningen. Han befann sig i den lilla gästkammaren innanför den af stojande bönder uppfyllda storstugan, och tycktes vara ett rof för den vantrefnad, den besynnerliga oro, hvaraf man ofta öfverfalles på dylika ställen, en vantrefnad, som denna gång ökades genom ödsligheten af en mörk regnig oktoberdag.
Skjutsen hade redan låtit vänta på sig halfannan timma, emedan den skulle hämtas på en half mils afstånd i det dåliga väglaget. Den resande hade emedlertid tagit sin tillflykt till allt det man vid dylika tillfällen brukar försöka för att bekämpa sin otålighet och få minuterna att gå; han hade tagit fram den sista qvarlefvan af sin matsäck, utan att kunna smaka en bit; bläddrat i en intressant bok, utan att kunna samla sina tankar tillräckligt för att läsa en enda sida; han hade visst för sjunde gången besett taflorna på väggarna — från de fyra årstiderna i strålande regnbågsfärger, till de två kopparsticken på båda sidorna om spegeln, hvilka
