114
för första gången utan att för deras skull glömma alla andra?
Våra resande hade tillryggalagt den slingrande vägen omkring insjön, och sökte förtaga obehaget af att färdas uppför de långa besvärliga sandbankarna genom att alltjemt se tillbaka på det nedanför allt vidsträcktare sig utbredande landskapet. Öfverst på höjden fängslades de af en annan scen. Tätt intill, beherrskande hela den bördiga slätten, lågo prestgården och kyrkan. Det stora boställshuset såg rätt herregårdslikt ut i sin krans af höstlikt brokiga träd, öfver hvilkas kronor den smala tornspiran stack fram. Fönsterraden glödde mildt och inbjudande i aftonsolen, en syn just egnad att egga den glada stämning som infinner sig då man oväntadt ser sig nära ett behagligt mål, med en kraft att njuta, som ingen ansträngning försvagat. Närheten var dock bedräglig, ty ännu krökte vägen sig i vida kretsar innan man nådde ingången till alléen. Hvilka herrliga träd! I denna kraft och yppighet skönjdes straxt den sydligare jordmånen. Hvarföre representeras alltid den norska naturen af sina granar? ... Man glömmer ju björken, hängbjörken, detta verkligt nationella trädslag. Danmark skryter öfver sina ekar och bokar, men de äro enformiga, de ega icke kontrastens skönhet. Huru herrliga äro icke deremot våra ljusa hängbjörkar! .... Denna täckhet är rent qvinlig, men den har en drottnings qvinlighet. Alléen var oregelbunden och kunde snarare kallas ett löfhvalf; den bestod af en blandning af hängbjörkar och mörkare trädsorter,
