118
betydligt för våra gäster deraf, att de öppna flygeldörrarna medgåfvo tittandet in öfverallt, samt ännu mer af den fria hemtrefliga ton som straxt gjorde sig gällande. Man tillstod öppenhjertigt sin otålighet att få se sig omkring, och den vänliga värden gick denna önskan till mötes med största beredvillighet.
Gården var ursprungligen uppbyggd och bebodd af en dansk herreman, men sednare hade den blifvit förändrad till prestgård, emedan dess nära grannskap, intill kyrkan gjorde den särdeles lämplig dertill. Den hade redan tjenat ett par prestgenerationer till hemvist. Huset var bygdt alldeles i samma stil som herregårdarna under en sednare period. Ingenstädes fanns någonting inklämdt eller lågt; det var höga breda fönster och hvälfda tak. Hvardagsrummet var något skumt, emedan galleriet utanför och några frodiga krukväxter gåfvo stark skugga, men just detta dunkel förlänade rummet ett eget vemodigt behag. Derifrån kom man in i ett större hörnrum med fönster utåt trädgården. Den elegans hvarmed detta var utsiradt antydde att det var det på landet oumbärliga »förmaket». Det hvälfda, i rikt stuccaturarbete utförda taket samt de målade dörrstyckena voro ännu qvarlefvor från den gamla aristokratiska tiden. För öfrigt var det ordnadt som vanligt; man kände då ännu icke till vår moderna hamsighet i rummen. Möblerna stodo stadiga långsefter väggarna, och taflorna — några utmärkt vackra kopparstick, hängde lugnt på sina platser. Några smårum togo vid derintill, två vackra gästrum,
