120
denna afton. Prosten sjelf afbröt den lifliga stämningen och manade sina gäster till ro. Medan han följde Amtmannen tillika med Bröcher in i deras rum, skred Dortha med armstaken i hand före de begge systrarna uppför trappan, för att visa dem in i deras; hon hade dock lofvat dem att först visa dem hela lägenheten ofvanpå.
— Denna dörr går in till barnkammaren, hviskade hon, men ditin är icke värdt att gå, för då vaknar Ada, och Gud nåde oss då, hon är inte lätt att få i sömn igen.
De trädde först in i en stor sal hvilken hängde tillsammans med några mindre rum, hvilka dock alla stodo alldeles tomma, med undantag af något dit inställdt husgeråd. Här, upplyste Dortha med en vemodig blick på den ensamma ljuskronan i taket, här var balsalen den tiden frun lefde, men sedan har far inte haft lust till sådant.
— Hvilken skada, yttrade Sophie, att sådana vackra, rymliga rum skola stå obegagnade ....
— Och att ett sådant herrligt, glatt golf inte nyttjas, tillade Amalia, i det hon tog några dånande galoppadsteg utåt detsamma.
— Ack, hvad skulle vi hafva dem till! Vi hafva rum nog, mer än nog, och glädje och munterhet blir det väl aldrig mer här i huset.
— Och detta? ropade systrarna öfverraskade, då Dortha låste upp dörren till ett mindre, fullständigt möbleradt rum. Så herrligt!
— Det är hans högärevördighets rum.
— Är detta prostens? Det är ju der nere?
