hennes hals och kysste henne; derpå lade hon sig ner och tillslöt ögonen. Sophie stod oviss om hvad hon borde göra.
— Nu kan ni gerna gå, hviskade Dortha, nu sofver hon straxt.
Först nu der detta barn låg, orörlig lik en marmorbild, väckte dess vidunderliga skönhet Sophies uppmärksamhet. Hon hade nästan intet af barns burkiga fyllighet. Hela gestalten var psyche-artad, späd och fin; tårar suto ännu på kinden, men öfver de marmorrena dragen spelade ett saligt, belåtet leende, hvari tillika lurade en liten skalk, som sqvallrade om att hon ännu alls icke sof.
Morgonen derpå då de begge systrarna efter gammal sed intog kaffet med små, små, hembakade skorpor till, på sängen, ville Amalia icke riktigt ut med hvad hon hade drömt om natten. Det var tydligt att hon hade räknat på en betydelsefullare, mera poetiskt-profetisk dröm. Det hela inskränkte sig till att hon stökat med att byta ut de urblekta gardinerna emot nya; hon var inte en gång säker på om de förgylda pilarna varit med. Sophie hade hon sett syssla med att taga ner begge porträtterna och hänga dit det gamla stammodersporträttet i stället.
— Och du, har du drömt något? frågade hon Sophie.
Jag har drömt om Ada.
