176
skenet från lampan såg han Sophie i en halft knäböjande ställning framför sängen. På hennes högra, öfver bädden utsträckta arm hvilade det sjuka barnet sitt hufvud, som det tycktes i lugn slummer, och med den andra sträfvade hon att hålla sig i jemvigt.
Sällsam skulle dock den orörlighet hon trots sin tvungna, pinsamma ställning iakttog, hafva förefallit en kallare, af ögonblicket mindre gripen åskådare än Rein. Till och med hennes blick som hon fästade på honom var stel och orörlig. I sin hvita nattdrägt liknade hon en af dessa morgongenier som en mild dödssymbolik framställer, färdig att bortföra sitt offer. Den unga flickan befann sig i den kris hvari tröttheten, efter en plötsligt slappad själsspänning, slutligen får makt med oss; i detta besynnerliga dubbeltillstånd, då idéerna redan hafva lösslitit sig och svärma omkring på egen hand, medan sinnena dock dväljas i verkligheten och urskilja tingen omkring sig med en nästan smärtande skärpa. Sophie såg Rein närma sig, hon såg hans stumma tacksamhetsblick emot himlen, hon hörde det sjuka barnets stilla, lätta andedrägt, men allt detta i sällsamma förbindelser. Det föreföll henne som om hennes eget lif flyktat öfver i barnets, och som om den lilla nu skulle dö så snart hon rörde sig, eller blinkade med ögonen.
Det var så tyst i sjukrummet. Dortha sof tungt i vrån. Vinden slog med matta vingar emot rutan, äfven den hade blifvit trött. Huru länge Sophie hade legat sålunda i dvala, en minut eller en timma,
