184
— Louise! ...
— Nej, nej, jag vill visst inte säga någonting ondt om dig. Jag skulle då hellre träta på naturen, som inte straxt lärer oss knepet. Du har inte kunnat förställa dig, det är saken.
— Och det tror du, Louise, tror du verkligen att jag varit så svag och oförsigtig? Huru skall jag öfverbevisa dig om att du gör mig orätt? Jag försäkrar dig att hvad du kallat oförsigtig, det har jag inte varit. Det är inte för det jag vill prisa mig sjelf, men det ligger ju i min karakter. Jag har temligen mycken makt öfver mig sjelf.
— Nåväl, jag tror dig, jag tror dig. Du har från första ögonblicket varit på din vakt. Du har velat träffa den kinkiga medelvägen mellan en alltför påfallande köld och den rörelse, som hvart ögonblick vill löpa bort med oss. Allt detta tror jag gerna, men det ligger dock åtskilliga för mig oförklarliga punkter i denna historia. Du, som är så blyg, så misstrogen, kunde du verkligen låta fånga dig af hans vackra fraser om att visa mod, att gå honom till mötes, om qvinlig feghet, o. s. v. Och det trodde du på?
— O nej, nej, Louise, afbröt henne Sophie något häftigare än förr, det var inga fraser. Äfven häri tar du miste. O att jag kunde förklara dig det riktigt .... Han menade det verkligen. Denna öfvertygelse kan ingen taga ifrån mig; han menade det. Under våra långa samtal tidigare i somras, medan vi ännu stodo ganska lugna inför hvarandra, hörde jag honom uttala sig derom oförstäldt med
