och böljar för en sakta vind? Hvart ax för sig är så skärt, så silkeslent och glänsande, och emellan dem stå de mörka blåklinterna, såsom om åkern inte vore skön nog ändå, utan behöfde ytterligare denna prydnad. Sådan var min själ den tiden. Har du sett samma åker när den är afmejad om hösten och den skarpa stubben står tom qvar? Vet du hvad det vill säga att hafva en dålig man och att nödgas lida brist — med honom? ... O, J unga flickor, J tron att det är en så lätt sak. J tänken eder alltid olyckan poetisk, J drömmen er så upphöjda, så resignerade under den, men jag kan säga dig att det förskräckligaste hos en sådan är den förstöring som den vållar i vårt väsens innersta. Den qvinna som hvarken kan älska eller akta den man hon är förenad med, förlorar efter hand sin sjelfkänsla, inte så att man, precis blifver något afskum, man kan fortsätta att vara en hygglig menniska, men det finaste, det bästa i oss, det som utgör — hvad skall jag kalla det! vårt väsens doft och sötma, det älskvärda, det går under. Måtte alla nådiga makter beskydda dig för denna olycka. Välj hvad du vill för öfrigt i lifvet, lef ensam och öfvergifven, träla, tigg för att lefva, men låt inte påtvinga dig som mig en förnedrande lott.
— Påtvinga! andades det knappast från Sophies läppar, hon var förstenad öfver hvad hon hörde ... O, du blef väl inte tvungen? ....
— Om du med tvång menar att hotas till något, nej, då blef jag inte tvingad. Jag blef inte misshandlad, inte släpad till altaret, men du vet
