— Och far, han har väl inte haft någon del i det, eller hur? Han har inte rådt dig till det eller på något annat sätt verkat derför?
— Han har inte afvärjt det, han tillät det, sade Louise dystert. Kan du säga mig du, hvad det är för ett vanvett som så ofta griper föräldrarna när de skola gifta bort sina döttrar? De bästa ibland dem förlora så godt som all besinning. De äro värre än vildarna, som inte tids nog kunna få sitt guld och sandelträ utbytt emot europeiskt Nürnbergerkram. Om de hafva en enda dotter som är deras tröst och glädje, så sända de henne gerna ända till Tranquebar; de finna sig i alla försakelser, i att aldrig mera se henne för sina ögon, blott de veta att hon sitter på Koromandelkusten .... att hon är gift ... blott de kunna säga: min dotter, fru den och den .... Ja, Sophie, det är momenter i vår tillvaro som det inte är värdt att tänka för djupt öfver. Godt är också att så få göra det. Vi, som dock äro jemnbördiga med männen i skapelsernas kedja, som äro lika ädla, lika begåfvade, vi äro dock, så länge vi förblifva föremål för deras sökande och ratande, så förunderligt lågt värderade. Möjligtvis utjemnar förmögenheten på andra ställen detta missförhållande, men hos oss, der döttrarna i allmänhet inte ha någon förmögenhet, äro de inte stort bättre än varor, hvilka ej nog hastigt kunna omsättas, som tagas fram, kramas ur, taxeras, och hellre af köpmannen släppas af för halfva värdet, än lemnas qvarliggande på hyllorna .... Efter detta
