196
Derför skrifver jag korta och torra bref; hellre än att hyckla vill jag gälla för en kallsinning dotter. Jag har gjort ännu mera. Då far var här på besök ställde jag mig så nöjd och tillfreds, jag hade blott en sträfvan, den att dölja detta jämrens djup för hans ögon .... tror du inte att jag längtar hem? .... Mången gång, då jag blott går utanför dörren för att hemta frisk luft, finner jag mig med ens vandrande bortåt vägen, ifrig som en pilgrim, med bart hufvud, i köld och mörker, det är detsamma, och då tycker jag att jag borde fortsätta att gå och gå tills jag kom till min faders gård, till det ställe der jag skämtade och sjöng en gång, der jag aldrig hade en bitter tanke .... Huru lefver far, Sophie? Du har inte berättat mig något om honom. O, berätta mera! Kommer han ännu så tyst utför trappan och låser upp dörren så sakta att det knapt märkes det han kom in? Börjar han blifva kal i hufvudet eller har han ännu sina vackra grå lockar? Vet du hvad jag ofta brukar drömma? Att jag sitter på hans knä som i gamla dagar och kysser hans händer och hans gråa hår, och att hans ögon då se så kärligt på mig. Kunde jag ... O kunde jag ... blott en enda gång!
Hennes röst svek henne, och hon brast i en krampaktig gråt.
Den stackars Sophie var illa deran. Knappast sluppen ur en kinkig belägenhet fann hon sig i en ny. Hon hade sökt systern för att finna tröst och så befann hon sig inför en otröstlig. Ja, rollerna voro till den grad ombytta att hon glömde hvad
