210
att hålla sitt löfte och fara in der på hemresan. Nu var hon vid porten, men här öfverfölls hon af en ängslan, så stark att hon stannade hästen.
Huru fredlig var icke den tafla som låg framför henne! Derborta var det dock lugnt och godt att vara.
Ännu hvilade ett skimmer af höstlig skönhet öfver nejden. En lätt rimfrost längs efter gärdesgårdar och buskar betecknade i ovissa sväfvande konturer hvar solen icke hade nått fram. Men backarna voro gröna och sammansmälte i de mjukaste färgskiftningar med det violetta skogsbrynet. Ännu voro björkarna majestätiska i sin afbladade gestalt. Ett par rönnar längre ned i raden kråmade sig högmodiga med sina prålande röda klasar, likasom om de velat säga att nu var deras tid kommen. Tusentals kramsfoglar uppstämde sin egendomliga konsert, hvilken består i ett enda oafbrutet men dock icke omelodiskt stoj af surrande, pipande, hvisslande, lockande och skrällande röster. Vemodigt lät Sophie blicken halka bortöfver prostgården, som jemte den närliggande kyrkans tornspira aftecknade sina blåaktiga former emot den röda eftermiddagshimlen. Hennes öra ansträngde sig för att uppfatta ett eller annat bekant ljud! Hon tänkte på med hvilket stormande jubel Ada skulle flyga henne om halsen om hon plötsligt trädde in i salen, men så ljöd det åter i hennes ängslade tankar: Stackars Ada, kommer jag väl någonsin in i denna sal? Och liksom om Ada hade hört denna tanke och besvarat den, ljöd i detsamma ett långt,
