Sida:Amtmannens döttrer.djvu/404

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

212

att hans ansigte saknade det uttryck af belåtenhet som vi känna från hans vistande hos Amtmannens? Han gick några slag häftigt upp och ner, då och då stannande vid fönstret, för att kasta en förströdd blick ut på den smutsiga gatan. Icke utan glädje såg han Müller svänga om hörnet och taga vägen till hans bostad.

De träffades nu temligen ofta. Hvarje skymt af öppenhjertighet var emellertid försvunnen från Georgs sida. Han hade ändtligen gripit det rätta, han hade kort och bestämdt afvisat hvarje inträngande på hans område, der han visste att Müller aldrig skulle förstå honom. Müller respekterade detta och gjorde heller aldrig något försök deremot, utan att denna återhållsamhet derföre gjorde något afbräck i det verkliga intresse han visade sin unge vän, det måste vi säga till hans beröm. Georg å sin sida behöfde hans sällskap till någon förströelse. Müller var dock en individualitet. Hans egna, något krassa uppfattning af saker och ting roade Georg, likasom det mången gång kunde förvåna honom att se den kirurgiska säkerhet hvarmed Müller for fram öfver hvarje lifsfenomen, der det var någonting illusoriskt att skära bort. Halfva timmar kunde han sitta tyst och höra på Müllers nyckfulla, ofta barocka expektorationer, och då Müller, lik alla lifliga, språksamma menniskor, alltid i en tyst åhörare såg en god åhörare, och i nödfall öfverflyttade något af sitt eget öfverflöd på honom, så märkte han föga Georgs ordknapphet, och gick efter monologer ofta sin väg med det intrycket att Georg dock var en