riktning. Nej, de intrassla gudskelof blott sina egna angelägenheter, men tyckas sakna både lust och förmåga att befatta sig med andras. Detta är dock en underlig malis af naturen! Är det icke som om den hemligt sträfvade att återupprätta något af jemnvigten, då den gaf ena hälften af menniskoslägtet, som är förbjuden att sörja för sig sjelf i ett fall der känslan och endast känslan borde råda, denna genialiska fallenhet att gripa in i andras? Märkvärdigt är att de förbindelser, hvari en sådan liten osynlig hand haft sitt spel, ofta blifva lyckliga, men icke alldeles så märkvärdigt om man gifver akt på huru en qvinlig böjelse oftast bildar utgångspunkten.
Louise, som så sällan skref hem, och alltid korta bref, hade dock i ett sådant funnit tillfälle att meddela sin mor — i all hemlighet förstås — hvad som passerat mellan prosten och Sophie. Dermed lade hon saken i den dugligaste hand. Efter den första öfverraskningen kände fru Ramm att detta var en kinkig, en särdeles kinkig uppgift, till och med för en mer än vanlig fintlighet. Det gällde här ett tillbud som icke var något tillbud; ett afslag som icke var något afslag; det var ett tillbud som var taget tillbaka, och ett afslag som aldrig var gifvet. Hon kände dertill sin yngsta dotter nog för att veta att man på vanliga vägar, med öfvertalande o. s. v., knapt skulle vinna något — det är med ett ord en sak, som kräfde den yttersta varsamhet. Det första hon hade att iakttaga var att hyckla den djupaste okunnighet i denna
