utan räddning tillbaka i svalget. Och då hade han kommit till henne, som måste afsky honom mest, modlös och förkrossad .... Och hon hade icke sagt det hårda ordet, utan låtit sitt öga hvila mildt på honom.
— Nu känner jag mig dock styrkt, modig och rik, slutade han, ehuru jag endast eger fyra skilling i min ficka, och dessa äro bestämda till en kula åt min stackars Kræsus, som börjar bli gammal och få onda dagar hos mig.
Kræsus lyftade hufvudet ifrån tassarna och såg vänligt viftande på sin herre, som om han förstod hvad som sades och uppskattade detta bevis på ömhet.
— Ja, min gosse, stackars min gosse, du skall få dem .... Och nu vill jag säga dig farväl, Sophie, sade Lorentz och närmade sig. Jag vill inte missbruka din godhet. Jag har sett dig, du har tåligt hört på mig, mera begär jag inte denna gång. Gud välsigne dig derför. Lef väl!
Han var redan i dörren, men stannade förlägen. Se, Sophie, sade han och drog tveksamt fram ett knyte undan fracken, hvilket sorgfälligt hopveckladt, ytterst i en gul bomullshalsduk, sedan i ett gråpapper och slutligen i ett stycke fint silkespapper, visade sig innehålla ett litet poleradt träskrin af den sorten som på marknaderna säljas för en spottstyfver .... Tag inte illa upp, sade han .... men jag ville så gerna gifva Sophie detta till ett minne .... för det varar länge, mycket länge innan du ser mig igen .... Inte förr än det som jag sagt
