mig må ni gerna göra som ni vill. Jag forskar inte efter huru ni fått det.
— O mamma! ropade Sophie upprörd.
Då hon blef ensam kastade hon en blick omkring sig, en af dessa blickar hvarmed man söker ett räddningsmedel, något hvarmed man kan stanna en förblödning. Då rifver man itu det bästa, det dyrbaraste, som man just har till hands. Ja, hon stod här inför ett af dessa sår för hvilka individen ingen läkedom eger, icke ens lindring. Vid Sophies ålder är man ännu så ovan vid att se dem; ännu har vanan icke förslöat intrycket, man tycker att man måste gifva en del af sig sjelf för att dämpa detta qval och man har inte annat än almosor och ständigt almosor! Man vill så gerna lägga en välsignelse, ett Gud styrke dig, på detta eländiga hufvud, som försöker att resa sig: men det blir blott en förnärmelse; man vill hjelpa att resa upp, men man kommer med en förödmjukelse till. Den unga flickan kände detta så mycket smärtsammare, sedan hon sjelf blifvit ett redskap i denne uslings lif, som då det icke mäktade lyfta honom upp, kanske kunde stöta honom ännu djupare ned.
Utom sig slog hon upp och igen alla sina lådor, två gånger hade hon redan tagit de penningar hon egde i handen och med vämjelse kastat dem ifrån sig igen. Likväl tog hon dessa pengar och tömde dessutom Amalias sparbössa. Redan var hon på trappan .... Nej, dessa penningar brände henne i handen, hon skulle åtminstone inte se dem. Åter
