232
betalda, och att jag på två dagar inte har ätit middag. Tack derföre för dessa penningar, de kommo särdeles väl till pass ....
Tårarna strömmade utför Sophies kinder. O Lorentz, gör mig inte förlägen, tala inte om dem. Bort med dem .... Lorentz, gå till din mor, säg henne allt det goda, det hoppfulla du sagt mig, och hon skall tro dig, hon måste tro dig. Eller kan du inte det en gång, så säg dig det sjelf. Säg dig det innerst i djupet af din själ. En skall höra det, en som ger dig mer än menniskor kunna gifva. Ack Lorentz, mennniskorna kunna inte gifva hvarandra något, nej intet, intet, de kunna blott såra och göra hvarandra ondt.
— Har du redan upptäckt det, Sophie, sade Lorentz och såg nu forskande på detta förr så friska ansigte, der sorgen redan hade satt sitt första, osynliga märke. Det är för tidigt att göra sådana erfarenheter. Hvad har du då upplefvat?
— Mycket, mycket, farväl!
— Farväl, sade han sorgset och höll hennes hand fast. Farväl, barmhertighetens engel .... Du stråle på fängelseväggen, farväl!
Hon var redan några steg borta, då hon vände om ännu en gång.
— Lorentz, sade hon med ett leende. Du ville ju gifva mig det lilla skrinet? Skall jag inte hafva det?
— O Gud ... Sophie ... Huru skall jag löna dig det! Du skall aldrig se mig mera, aldrig.
