kanariefågeln sin gälla röst med bofinkarnas utanför .... En piga torkade fönsterna i trädgårdsdörren, de blänkte mot morgonsolen. Men Sophies fönster ofvanpå stod öppet, en hvit gardin hviftade ut och in såsom en helsning — eller som ett afsked. Hon är redan nere sade han. Det var det han ville veta. Nu lemnade han sin post och sökte sig genom de ensama gångarna i trädgården bort till den välbekanta grinden som förde ut till ängarna; han tog vägen nedåt qvarnen.
Daggen perlade ännu på gräset längs efter gångstigen, denna stig der han så ofta hade följt Sophies språr. Först här saktade han sin gång och lät blicken halka omkring. Hvarje buske helsade honom som en gammal vän, han kände igen hvarje säskild liten blomsterfamilj. En sådan stenig ängsmark utvecklar också företrädesvis en brokig flora, som man förgäfves söker i den fetare gräsvallen. Jungfru Marie Nyckel var redan der, äfvensom den skära hvitsippan; göksyran stod i fullt flor.... Öfver de bruna mosstufvorna bredde de sista anemonerna ut sina röda täcken. Konvaljen knoppades bakom de breda bladen, men hade icke öppnat en enda af sina skära klockor ännu; kanske vägrade hon att bringa festen något offer. Öfverallt fladdrade det och rörde sig, öfverallt var ett surr, ett hviskande, ett knäppande af tusen små, osynliga lif.
Den stackars Georg, som kom direkt ur sitt vinterfängsel, hade icke tänkt på våren, han var icke beredd på detta nya mäktiga intryck. En svag,
Amtmannens döttrar. II.
