en förbigående; derefter ville han invänta henne i grottan.
Med hurtiga steg ilade han uppåt den bekanta hålvägen. Om nu biljetten bara kom säkert i hennes händer .... Hur hon skulle upptaga detta .... Om hon skulle komma — straxt, — viljelöst, såsom man lyder en döendes önskan; allt detta upptog honom så, att han icke gaf akt på något förr än han stod vid ingången till grottan. Han befann sig ansigte mot ansigte med Sophie.
Hon satt på den breda stenbänken i klippan. Den hvita sjal, som hon svept om sig, smälte i belysningen uppifrån så tillsammans med hennes hvita hals och bleka ansigte, att hela företeelsen antog någonting statylikt. Ett ögonblick trodde Georg på allvar att hans fantasi förespeglade honom denna gestalt, som ideligen upptog hans tankar. Men gestalten gjorde en rörelse, den reste sig halft och sjönk derpå tillbaka igen, med blicken styft häftad på honom. En stund stirrade de på hvarandra.
— Ni känner visst inte igen mig, fröken Ramm? sade Georg slutligen, med osäker röst, som om han fruktat att se synen försvinna.
— Jag kände igen er straxt .... ehuru! .... En förundrad blick på hans förändrade utseende fullföljde hennes tanke. Har ni redan träffat far? Skola vi söka upp honom? Hon ville åter resa sig.
— Det är inte för att söka er far, som jag är kommen. Jag är kommen för att söka ett samtal med er. Nu, då vi stå ansigte mot ansigte, torde det kanske lyckas mig en gång ...
