ord, hvari vi skola sammanfatta de få drag, som vi satt oss i stånd att samla om de personers sednare öden, hvilka vår berättelse skildrat.
XXII.
Georg Cold hade vändt tillbaka till Christiania. Det är en gammal sats att en mans hjertesorg yttrar sig häftigare, men också mindre varaktigt än qvinnans.
Kanhända! — Han eger ej den besviknas fattning i det afgörande ögonblicket, han är inte förberedd på den så som hon. Det vissa är att Georgs smärta öfver att nödgas uppgifva sitt hopp, icke egde denna fattning. Han rasade mot sig sjelf, mot Müller, han stängde sig inne i lång tid och ville icke se någon menniska .... Han reste slutligen till Stockholm. Men äfven om denna sats i allmänhet får gälla, så veta vi dock af säker källa att hans sorg i all sin häftighet var djup och varaktig, att den länge kastade en vemodig skuggning öfver hans glädje, och att han under sitt lifs mångahanda konflikter, samt på den bana, der äran och lyckan sedan blefvo hans stadiga följeslagare, aldrig glömde sin ungdoms älskade.
Om Müller veta vi blott att han hade blifvit nödsakad att uppehålla sig några veckor i huset hos en embetsman i Throndhjemstrakten, för att
